Just när Sharif trodde att allt var på plats kom smällen och en akut situation uppstod. Församlingen, civilsamhället och kommunen gick samman för att hjälpa honom.
Sharifs ansökan om PUT, permanent uppehållstillstånd, var inskickad, han hade en fast anställning och kände sig trygg och full av hopp. Han trivdes på jobbet som han vid det laget hade haft under nästan ett år och kände att han snart skulle våga andas ut. Då kom smällen. Det visade sig att företaget han jobbade på inte nådde upp till Migrationsverkets krav, det var inget att diskutera, det var helt enkelt kört. Han behövde ett nytt jobb omedelbart för att inte riskera utvisning.
“Jag var väldigt väldigt ledsen”, säger Sharif och man förstår att hans ord inte räcker till för att beskriva den förtvivlan han upplevde.
En av de första han hörde av sig till var Lisa Hofverberg, diakon i Hammarby församling.
“Lisa och jag har känt varandra i flera år”, förklarar han. “Det började med att jag kom på språkcafeer som kyrkan hade i samarbete med kommunen.”
Förutom språkcafe fanns det möjligheter för de ensamkommande ungdomarna att få hjälp att skriva CV och att söka jobb.
“Vi har också fått fungera som referenser när det har behövts”, säger Lisa. “Ungdomarna har i många fall ett begränsat nätverk och självkänslan kan vara vacklande. Jag har helt enkelt ringt upp chefer när jag vet att en ungdom jag känner har sökt jobb och lämnat mig som referens. Det har fungerat väldigt bra.”
Men när Sharif hörde av sig till Lisa och berättade om smällen, om att hans jobb inte nådde upp till Migrationsverkets krav och att han omedelbart var tvungen att hitta ett nytt, då fungerade inte de vanliga tillvägagångssätten. Nu behövdes akuta åtgärder.
Lisa och några andra engagerade själar började omedelbart att kontakta alla de kunde komma på och berätta om Sharif och hans historia. Och att behovet av ett hitta ett jobb snabbt var extremt viktigt.
En av dem som nåddes av nödropet var Joanna Ågren på Redo.
“Jag hade dagen innan varit i kontakt med en enhetschef inom äldreomsorgen i Upplands-Bro, Mirjam Brocknäs, som berättade att de behövde anställa en undersköterska till äldreboenden.”
När Joanna fick höra talas om Sharif hörde hon direkt av sig till chefen igen.
“Hon ville träffa honom redan dagen efter vårt samtal och det gjorde hon också.”
När Mirjam fick samtalet från Joanna befann sig äldreboendet, och för all del del även resten av Sverige, mitt upp i pandemin. Allt tycktes upp och ner, sjukskrivningarna var skyhöga och det var svårt att få tag på riktigt bra personal.
“Nittio procent av vår personal var sjuk, det var verkligen en riktigt problematisk situation”, säger hon.
Sharif kom till äldreboendet och fick träffa Mirjam på anställningsintervju och genmgå den vanliga rekryteringsprocessen.
“Hans referenser var jättefina och allt kändes rätt, så jag frågade om han kunde börja omedelbart och det kunde han.”
När Mirjam börjar berätta om hur Sharif är som anställd kan hon knappt sluta att stapla superlativ på varandra.
“Han är så lugn och så duktig! Väldigt omtyckt av sina kollegor och de anhöriga till de personer han tar hand om. Han är helt enkelt top notch!”
Sharif kunde å sin sida inte vara mer nöjd med sitt jobb än vad han är idag.
“Jag älskar att jobba med människor, det känns så bra. Nu arbetar jag med dementa äldre personer och det är så fint att kunna hjälpa dem, det känns bra inuti när jag kan göra det. Och mina kollegor! Ojojoj vilka duktiga och snälla människor!”
Sharifs chef Mirjam menar att det är lite av en perfekt matchning, den mellan Sharif och arbetet.
“Sharif räddade oss och vi räddade honom!”
Text: Pia Hall
Foto: Privat
