När civilsamhället och näringslivet arbetar tillsammans. 

Gislaved är en kommun i Småland, visserligen omtalad som en industriort, men inte särskilt stor om man betänker att det där finns närmare femtio ungdomar som omfattas av gymnasielagen. En del har bott in kommunen i ett antal år och andra har nyligen flyttat dit från olika delar av landet. Av alla dessa ungdomar har än så länge 32 hunnit få sitt hett efterlängtade PUT. 

Över tjugo av gymnasielagsungdomarna har fått sitt arbete genom ett och samma företag i Gislaved. Hur har det gått till?

Civilsamhället och näringslivet. Det låter lite högtravande och märkvärdigt. I det här fallet är det två drivna kvinnor, Helena och Jenni, det handlar om. Två personer i Gislaved som hittade varandra och tillsammans arbetar för att få ut ensamkommande ungdomar i arbete, samtidigt som det gynnar den lokala industrin. De har fått ut en närapå chockerande stor mängd ungdomar i arbete, särskilt med tanke på att Gislaved ju inte är någon megastor metropol. Och nej, alla ungdomar får inte jobb i Gislaved, några hamnar i Värnamo och andra kringliggande städer. Men ändå. 

När läraren Helena Jönebratt kom i kontakt med elever som var ensamkommande så var det ingen tvekan om att hon skulle hjälpa dem. Hon var tidigt präglad av känslan och vetskapen om att vi alla är lika, att vi alla har samma rättigheter. Det var därför naturligt för henne att engagera sig i de flyktingar som kom 2015, däribland många ensamkommande. Hon var lärare på språkintroduktion och mötte många av dem på skolan. 

När gymnasielagen började gälla blev jakten på arbete det livsviktiga. Vid ett tillfälle fick Helena höra att det lokala företaget K-bemanning hade anställt ett par killar som fortfarande gick på gymnasiet, de tänkte hoppa av, vilket ju inte fungerar för den som ska söka uppehållstillstånd genom gymnasielagen. 

“Den första gången jag pratade med Helena var när hon ringde mig och bestämt sa att så kunde vi minsann inte göra!” Det berättar Jenni Tiger på K-bemanning, det företag som har anställt över tjugo ensamkommande ungdomar under det senaste året. “Vi ville väl, men vi kände inte till reglerna så bra då.”

Det gick att ordna, killarna fick löfte om arbete efter avslutade gymnasiestudier och kunde med lätta hjärtan ta studenten. Sedan det samtalet har Helena och Jenni hjälpts åt många gånger, de har blivit vänner på köpet och Jenni skrattar lite åt det där första samtalet. Nu har hon själv stenkoll på reglerna och har engagerat sig väldigt i många av ungdomarna. 

“Jag blev tidigt inbjuden till en fest som Helena var med och ordnade. Det var en fest för de ensamkommande och för vuxna som hade hjälpt dem”, säger Jenni. “Det var så otroligt fint att få träffas på det sättet, att få vara med och fira dem som hade fått arbete och i och med det möjlighet att få permanent uppehållstillstånd.”

Det är väl just det som gör att en människa engagerar sig, resonerar Jenni, att möta personerna, att se människan. Men Jenni är också tydlig med att K-bemanning är ett vinstdrivande företag. De är glada över att de ensamkommande ungdomarna finns eftersom allt färre svenska ungdomar utbildar sig inom industrin och inte är lika benägna som de ensamkommande att flytta dit jobben finns. Att kunna kombinera samhällsnytta med företagsnytta är förstås en perfekt möjlighet. 

Alla ungdomar som har fått jobb i Gislaved har inte fått det genom K-bemanning, även om just det företaget som sagt har fått in en väldigt stor grupp i arbete. Många ungdomar har ju arbetat redan under skoltiden och då har Helena Jönebratt ofta pratat med arbetsgivaren och berättat hur det ligger till. Berättat om gymnasielagen och dess ramar och om den troliga utvisningen om ungdomen inte får fast jobb. Det kan också vara ett vikariat som en ungdom fått efter avslutade studier. Helena har inte letat jobb i någon högre utsträckning själv, utan istället just varit den förklarande länken mellan ungdomen och ett redan befintligt företag. Det har fungerat väl.   

“Den största utmaningen är att orka och att hinna med”, säger Helena. “Att vara där för de stora behov som finns.”

Hon började tidigt att upprätta listor. Inget och ingen skulle falla mellan stolarna. Att hon har utfört ett digert arbete är tydligt. Är det någon ensamkommande i området som behöver hjälp är Helena den de ringer först. Hon är så gott som en institution, helt på ideell basis. Det är tydligt att hon har koll på alla ungdomar i området, vet var de befinner sig i asylprocessen, vet vilka utbildningar de har, vilken erfarenhet. Kunskapen ner på individnivå är oundgänglig. 

När Helena och Jenni pratar är det som att lyssna till en utopi. Det är ju precis så man önskar att det skulle gå till. Kunskap om och engagemang i ungdomarna. Samspel mellan civilsamhälle och näringsliv. Ingen prestige, raka rör. En önskan från båda håll att göra bättre. 

Och om Helena och Jenni kan, då finns det hopp.