Mona är idag en av Arbetskraftsförmedlingens ungdomsambassadörer, det här är hennes berättelse.

Jag heter Bomana Hussein och kallas för Mona. Jag kom tillsammans med min familj från Afghanistan till Sverige 2013. Det var svårt att vänta 12 månader på svar från Migrationsverket, men ändå var vi mest glada över att ha lyckats ta oss hit. Den hjälp vi fick var bra, och vi tänkte att vi inte skulle behöva fly någonsin igen. Vi ville bygga oss ett liv. Efter fem månaders väntan fick jag och min syster plats på språkintroduktion och började skolan. Jag pratade flytande svenska efter 9 månader. Min lärare var snäll och pratade så fint, och jag tänkte att om jag ska bo här måste jag lära mig svenska.

När avslaget kom blev jag deprimerad, men lärarna på skolan hjälpte till. Advokaten överklagade och uppehållstillståndet gick igenom. Idag är jag 20 år, bor i Stockholm och har jobb, lägenhet och vänner. På fritiden pluggar jag fotografi på en folkhögskola. Jag har alltid tyckt om konst, först ritade jag men nu fotograferar jag allt. Jag vill lära mig tekniken och bli professionell. Jag gör jobb på bröllop och liknande och målet är att öppna egen studio i framtiden.

Sverige är ett bra land för den som vill utveckla sig. När jag kom till Stockholm volontärarbetade jag och gick på föreläsningar, och till slut hittade jag jobb genom en bekant. Det viktigaste för att lyckas är att skapa sig ett stort nätverk. Hur man klarar sig beror både på Sveriges mottagandet och på individen. Det är svårt för alla unga som kämpar hårt men får avslag på sina uppehållstillståndsansökningar. De vet inte hur deras framtid ser ut eller om de ens har en.

För två år sedan fick tusentals avslag och många begick självmord. De hade tagit sig hela den farliga vägen hit och Sverige var sista hoppet. Ingen av oss vill fly igen igen. Vi har varit med om så mycket, och många har varit hela sitt liv på flykt. De hade ingen framtid i sina hemländer och har sedan barnsben tvingats tänka på hur de ska överleva. Men för migrationsverket ändå är de inte tillräckligt utsatta. Ungdomarna som fått tillfälliga uppehållstillstånd för att studera på gymnasiet måste nu skaffa jobb inom 6 månader.

Jag tycker att de genom sin utbildning har bevisat att de är en resurs, och Sverige behöver arbetskraften.

Jag tycker att de genom sin utbildning har bevisat att de är en resurs, och Sverige behöver arbetskraften. Jag och min familj är tacksamma över att ha fått stanna. Vi gör allt vi kan för att bidra till samhället. Jag känner mig redan svensk, jobbar och betalar skatt, och nu vill jag ge något tillbaka. Jag är inte i samma utsatta situation längre, men jag vill vara där för er som fortfarande kämpar med asylansökningar. Så mycket jag kan vill jag ge hopp och hjälpa er hitta motivation.

/Mona

Image courtesy of Sanna Lindberg