Sharif, 21 år gammal och bosatt i Göteborg, har nyligen tagit studenten från komvux på gymnasienivå med inriktning svetsteknik. Nu håller han på att ta körkort samtidigt som han söker jobb för fullt. Han har tillfälligt uppehållstillstånd genom den nya gymnasielagen, som kräver tillsvidareanställning inom sex månader efter avslutad gymnasieexamen.

I Afghanistan arbetade han som smed tillsammans med sin pappa. Sharif tycker mycket om att svetsa och skulle helst arbeta inom industrin, men söker alla jobb han tänkas kan.
– Det är svårt för alla just nu. Svenskar som trodde att de hade trygga anställningar står plötsligt utan jobb, samtidigt förväntar sig Migrationsverket att nyanlända ska skaffa tillsvidareanställningar på några månader.

Han berättar om situationen som många av de unga ensamkommande befinner sig i.
– Många som har flytt kommer från krig, de har lämnat sina familjer och sålt alla sina ägodelar i hopp om att få leva i ett tryggt och säkert land. Sverige är ett fritt och demokratiskt land där man respekterar de mänskliga rättigheterna, man får man välja vad man vill göra och vem man vill vara, och det finns massor av fina människor. Men Migrationsverkets krav är hårda. Rättigheterna verkar bara gälla dem som råkar vara födda här.

– Om mitt hemland vore säkert att leva i skulle jag återvända dit direkt. Det är ju där jag har hela min familj. Mina syskon var fem år gamla när jag åkte och nu känner de inte igen min röst i telefonen längre.

Rösten bryts. Sharif ger intryck av ett varmt hjärta, stor empati och djup medkänsla. De dystra utsikterna till trots ger han inte upp hoppet. Han drivs av att hjälpa andra, bidra på de sätt han kan och dra sitt strå till stacken.
– Det är väldigt viktigt att engagera sig, engagemang är det viktigaste vi har. Alla kan hjälpa till på något sätt. Vissa kan stötta ekonomiskt eller erbjuda någon en sovplats, det kan inte jag. Men en sak jag kan göra, är att prata för alla dem som inte vågar prata. Därför engagerar jag mig som ungdomsambassadör för Arbetskraftsförmedlingen.

Han önskar mest av allt att situationen i hemlandet skulle lösa sig, att Afghanistans invånare skulle kunna leva i fred och trygghet. Förutom det drömmer han om ett vanligt liv.
– Ett jobb så att jag klarar mig, någonstans att bo, en bil eller cykel. Det räcker så. Pengar gör oss inte lyckliga. Man kan inte köpa kärlek.

Text: Fanny Klang

Image courtesy of Anna Sigvardsson Högborg